Frustration

Idag har jag inte orkat skriva någon blogg förrän nu och jag gör det egentligen inte nu heller. Är så otroligt trött men har ändå ingen lust att sova, och fråga mig inte varför.
Jag skulle vilja krypa in i ett skal och bara vara där, sova i två dagar, krypa fram och känna att jag har ett rikt liv fullt av lycka och glädje. Just nu känner jag mig mest tråkig, ful och trött. Känner mig smått värdelös... Dom flesta av mina vänner, som för all del är helt underbara, bor alldeles för långt ifrån mig. Cicci, utan henne vet jag inte hur det skulle gå, bor långt borta. Jag har inget jobb, är visserligen klar med min utbildning snart, men arbetsmarknaden ser allt annat än ljus ut just nu. Framtiden snurrar ofta i mitt huvud. Mer än någon kan tro och jag har inte haft förmågan att skriva det här heller, förrän nu. Jag är orolig... Tänk så mycket lättare det var när man var tio år yngre och slapp känna en massa press från olika håll. Visserligen försöker jag ha kul och tänka borta det jobbiga men det är väl inte helt bra det heller.

Är inte riktigt i fas just nu... Tävlingen idag gick bra inledningsvis. Det gick bra att få upp kameran, testloppen gick bra och första tre timmarna gick utan några problem men sen vände allt... En viktig person i vårt sekretariat skulle tävla och då blev vi en man kort och hamnade efter med inskrivningen av resultat och prisutdelningar. Det var inte mitt problem egentligen, men det skulle hända saker för oss två som skötte kameran också. Helt plötsligt tappade den alla inställningar vilket gör att vi missar att filma två lopp som måste springas om. Dessvärre var en final också och det kändes riktigt jobbigt. Jag blev arg, frustrerad och irriterad. Jag blir väldigt sällan irriterad, men när vi har en tävling om året så vill jag ju att det ska fungera bra och att allt ska verka bra utåt sett. Idag kändes det som att många blev besvikna på ett eller annat sätt. Men vad ska man göra? Kameran är splitterny, och dataprogrammet till den innehåller en hel del småfel och med facit i hand så skulle vi nog använt oss av den gamla kameran. Den här behöver få en del saker åtgärdade innan jag vågar sätta mig vid den igen iallafall. Det enda som var bra med det hela var att de fyra första tjejerna satte personligt rekord i den finalen vi tvingades köra om. Förhoppningsvis vandrade dom hem med ett leende på läpparna trots allt.

Carolina Klüft stod för ett väldigt fint tal vid nationaldagsfirandet på tv idag. Hon pratade om omtanke och om att vi ska sträcka ut en hand och bry oss om varandra.
"Samhället snurrar allt fortare och vi har allt mindre tid för att visa omtanke till andra, det gör mig lessen".
Så sa hon och det kan jag verkligen skriva under på. Ni som känner mig vet att jag försöker prioritera det här. Ofta sätter jag andra framför mig själv vilket inte alltid är så bra men ni ska veta att jag mår oerhört mycket bättre om jag vet att jag kunnat få någon att känna sig bättre till mods, känna sig gladare etc. Många verkar tycka att man ska lösa sina egna problem men ofta tror jag det kan gå mycket bättre om man söker lite råd hos någon annan.
Carro är en oerhört jordnära och sympatisk människa trots att hon haft så stora framgångar inom idrotten. I sitt tal tog hon ett exempel på när hennes medtävlare och även motståndare gav henne omtanke inför VM förra året när hon skadade foten på sista träningen innan sjukampen. Det gav henne kraft att orka genomföra tävlingen som sedan också gav henne ett VM-guld.

Nu har jag varit ganska djup och lämnat ut en hel del av det jag känner inombords just nu men det kändes som jag ville göra det. Tack Cicci och tack Agnes.

Dina chanser blir allt färre, och ditt tvivel bara värre
På kafé finns ingen hjälp att få
Klådan bygger bo och du får ingen lugn och ro, här ser du tågen komma och gå
Och all din trygghet stramar allt för tätt inpå
Det isar och det bränns
Och du letar efter gråa dagars själ att skynda på
och vill byta planet, Hjärter Dam, jag vet
hur det känns
Lars Winnerbäck - Gråa dagar