Tack!

Min tro har ställts på prov. Jag skrev redan när jag fick reda på att J. låg på sjukhuset att är det någon gång han där uppe ska hjälpa mig så är det nu. Jag har sällan bett så intensivt för något som för det här. Dagarna gick, jag slets mellan hopp och förtvivlan och hann t.o.m. ge upp en gång... Men Gud är med oss vilket jag till slut fick erfara. Läkarna och föräldrarna hade bestämt att J:s liv skulle släckas ner under måndagskvällen, runt åtta. Jag bad en halvt desperat bön strax före åtta och halv tio på kvällen får jag reda på att J:s kompisar lyckats få läkarna och föräldrarna att hålla henne vid liv även över natten. :-)

Denna och Natta gav sig iväg till sjukhuset för att försöka få J. att vakna och själv sov jag lite halvdåligt under hela natten. Men trots allt kände jag mig på något sätt ganska lugn. Cicci och jag gick upp ganka tidigt, såg på sommarlovsmorgon, och runt elva kommer Denna in på msn och berättar att J. börjat röra på sig vid 5 på morgonen vilket alltså betydde att hon skulle vakna. Hon rörde på sig för första gången på två veckor, bara några timmar innan dom skulle stänga av respiratorn. Helt fantastiskt! Kände en enorm glädje och samtidigt stor lättnad. Jag hade ju nästan gett upp hoppet men på något sätt kändes det som att något skulle hända när dom valde att låta henne leva över natten. Och givetvis har jag Denna och Natta att tacka för väldigt mycket. Hade inte dom funnits där hos Jassi så hade hon förmodligen aldrig vaknat. Det är ju knappast J:s föräldrars förtjänst att hon lever iallafall, för fy sjutton om dom stängt av respiratorn på kvällen som dom ville...

Nu är det bara att hoppas på att J. fixar dom här första dagarna... Hon är i allt annat än bra skick vilket man i och för sig kan förstå när hon varit borta så länge. Jag hoppas verkligen hon blir fullt frisk, att hon hittar livsgnistan igen och att hon får lite lugn och ro runtomkring sig.
Jag får fortsätta att be...

Och utan Cicci vet jag inte hur jag skulle klarat det här. Det har känts oerhört bra att få vara nära henne, att få prata ut om vad jag känt, tyckt och tänkt... Det är inte lätt att komma med goda råd i såna här situationer men att du bara funnits där har betytt så mkt.

Tack även till Denna som kommit med all information och fått mig att lära känna J. ännu mer trots att hon haft väldigt jobbiga dagar.
Och jag vill även tacka alla er som funnits där för mig på ett eller annat sätt under den här veckan. Ni som vetat om vad som hänt och som jag fått reflektera en del med, och ni som visat omtanke och undrat hur jag haft det. Det är sällan jag mått så här dåligt, om ens någon gång tidigare. Och det är vid såna här tillfällen man märker vilka som är ens riktiga vänner. TACK för att ni finns!