Faller...

Det jag känner nu är oerhört svårt att beskriva. Jag har aldrig varit i den här situationen förut och jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Under flera månader har jag kämpat, stöttat och funnits där och gjort allt för att J. ska hålla sig vid ytan trots alla problem. Det kändes bra att hon kände förtroende för mig och att hon vågade och ville berätta. Ändå räckte jag inte till. Kunde jag gjort något annorlunda? Skulle jag ha agerat kraftfullare och kämpat mer för att soc. verkligen skulle få upp ögonen för vad som hände? Hade det hjälpt?
Det är så orättvist att någon ska behöva utsättas för såna saker... Den ena smällen efter den andra. När till slut ens tvillingsjäl försvinner ja då gäller det att ha kraft för att orka vidare. Tyvärr saknade J. det men jag hoppas verkligen hon klarar sig. Är det någon gång i livet jag ska få hjälp av han däruppe så är det nu...

Känner mig lessen, frustrerad och misslyckad... Jag lovade att alltid finnas där och att hon skulle komma ifrån sitt elände. Jag vägrade ge upp och det har känts som jag lagt ner halva min själ för J. skull. Hon valde den vägen som kändes rätt för henne men jag hoppas att hon kan hitta rätt väg om hon kommer tillbaka. Trots allt så hade hon flera framtidsdrömmar... Skolan med konståkningsinriktning... Hon får inte försvinna, hon får inte...

Hur många gånger har jag inte fått höra om att hon vill att jag ska rädda henne, att hon inte orkar mer och att hon t.o.m. skulle vilja att jag tog hand om henne. Och hennes rädsla...

Hennes sista sms som jag fick av henne natten innan...
Vetu, man e inte feg om man tar självmord, tänk hur modig
man måste va, å ja e modig, å jag vill till Jazzi :-(
klöös

Tack till Denna och Cicci för att jag fick och får veta...


Jag faller, faller, faller