Intryck från Friidrotts-EM

Jag har lovat en blogg om EM och det ska det bli. Lite kort om dagen bara. Det har inte hänt så jättemycket. Jag har lämnat tillbaks den bärbara datorn som jag lånade till Ungdoms-SM. Blev väldigt fäst vid den och nu vill jag såklart ha en egen. Men då får jag nog se till att hitta ett jobb. Jag har INTE skrivit ett brev som jag nästan lovade att jag skulle så det måste ske imorgon... Istället var jag iväg på styrelsemöte. Det var riktigt segt emellanåt och jag var bra snurrig i huvet när jag kom hem. Det blev mycket tjafs om inomhushall och det är den eviga följetongen. Sen fick jag mitt mobilskal på posten idag. Äntligen! Var tvungen att beställa ett nytt skal på internet, från Danmark! Så nu har jag ett snyggt metallicgrönt skal. Jag får väl se hur länge jag står ut med den här mobilen, det är inte min bästa kompis direkt.


En söt flicka med Ullevi i bakgrunden

Dags att säga några väl valda ord om Friidrotts-EM. Blandar det jag skriver med en del bilder som jag tog när jag var på plats på Ullevi. EM var en fantastisk fest i Göteborg och ett väldigt lyckat mästerskap för svensk del med sex medaljer och där ca 80 % överträffade sig själva jämfört med den ranking dom låg på innan EM. De bästa minnena kommer givetvis vara från måndagen när jag var där själv, men i övrigt är det två medaljer som jag gläds extra mycket över. Dels Susanna Kallurs guld på 100 m häck. Hon var visserligen favorit men det var verkligen en stor revansch efter tårarna i VM i Helsingfors förra året. Sanna började med friidrott som 15-åring och bara två år senare, 1998, tog hon brons vid junior-VM för att ta guld vid samma mästerskap två år senare. Sen har hon målmedvetet kämpat sig igenom både med och motgångar för att nå framgångar även som senior och nu har hon nått hela vägen. För nu är det inte många i världen som kan matcha henne. Det är enormt kul när sånt här slit lönar sig och särskilt när Sanna är en sån trevlig och glad tjej. Sen håller hon på det bästa hockeylaget också!


Ja, visst satt vi nära! Nadja Petersen skriver autografer

En som också kämpat länge och målmedvetet för att nå framgångar är Johan Wissman. Han är ett år äldre än Sanna, 24, och vägrade att lyssna på alla som ansåg att det var dömt att misslyckas att satsa på 200 meter. Nu sprang han till sig ett silver på distansen och kunde ge folk som inte trodde på honom en knäpp på näsan. Grymt kul för Johan som ofta spänt sig och misslyckats i mästerskap tidigare. Att han dessutom slog två svenska rekord gjorde inte saken sämre.


Carro efter 100 m häck

Väntade guld blev det för Carolina Klüft och Christian Olsson. Båda var totalt överlägsna så det blev egentligen aldrig roligt. Visserligen är det alltid kul att se Carro tävla, hon ger allt, hon klappar igång publiken och sist men inte minst, hon vill att hennes medtävlare ska lyckas. Hur många inom idrotten resonerar så? Sen var det givetvis synd att främsta konkurrenten Eunice Barber tvingades bryta sjukampen. Trestegsfantomen Christian Olsson visste inte om han skulle kunna hoppa i EM för tre månader sedan pga. den fotskada som besvärade honom i två år. Han hittade tillbaks till sin hoppning nästan direkt och till EM hade han skaffat sig den där argsinta blicken och det där enorma lyftet i stegen som bar honom ända till 17,67. Där dödade han tävlingen och hans manager skickade ut en inbjudan till guldfest redan efter tre omgångar! Stort!


Barber känner på sin baksida som fick henne att bryta
medan Carro klappar åt en konkurrent i bakgrunden.

Övriga två medaljer kom i höjd genom Kajsa Bergqvist och Stefan Holm. Holm var glad för sitt brons eftersom han var nära att missa medalj medan Kajsa var fullständigt bedrövad då hon "bara" fick brons. För henne var det bara guld som räknades. Surt var det däremot för Linus Thörnblad som satte personbästa med 2,34 och bara blev fyra.

Det var medaljörerna. Det fanns dock ett gäng till som gjorde riktigt bra ifrån sig. Jenny Kallur och Robert Kronberg t.ex. Båda hade haft usla säsonger innan EM och jag hade sagt max semifinal om någon frågat mig innan EM, båda gick till final och Kronberg var riktigt nära medalj. Och det är riktigt kul att se hur besviken han blev till skillnad från en del andra svenskar som verkade nöjda trots att dom var en bra bit från sin högsta kapacitet. Resonerar man så blir man förmodligen aldrig riktigt riktigt bra.
Ett stort plus till Ida Nilsson som blev sjua på 3000 m hinder. En ganska okänd tjej som jag dock haft koll på en längre tid. Vem har inte jag koll på inom fridrotten? :P Ida slog svenskt rekord både i försöken och i finalen och det är starkt att prestera två så bra lopp på så kort tid.


EM:s maskot Allwin

Erica Mårtensson gjorde en av de bästa svenska prestationerna i EM när hon tog sig vidare från försöken på 400 m häck. Hon hade inte en chans på förhand men tog chansen, satte personligt rekord, och gick vidare. Dessutom är det roligt att se någon bli så spontant glad och visa det i tv-rutan.
Jag såg Mårtensson på plats på Ullevi och två andra jag såg var Thomas Nikitin, 400 m och Rizak Dirshe 1500 m, som spurtade riktigt bra och fick hela Ullevi att tända till. Dirshe oväntat till final och Nikitin personbästa från den svåra innerbanan.


Erica Mårtensson som överraskade positivt

Sen är det svårt att inte lida med en sån som Emma Green, Yannick Tregaros flickvän. Hon hade sett framemot EM på hemmaplan i flera år och sen får hon inte ut det hon har i kroppen. Visserligen tog hon 1,92 vilket är lika med hennes årsbästa men hon hade så mycket mer att ge.
Likaså stavhopparen Alhaji Jeng som tvingades bryta finalen efter en skada i låret. Han hade definitivt haft chans på medalj om han varit hel. För chansen att vinna medalj på hemmaplan lär aldrig komma igen....
Joni Jaako från min klubb Tjalve sprang startsträckan för Sverige i stafetten 4x400 m och gjorde säsongens bästa lopp vilket var riktigt kul. Mindre kul var att det gick dåligt för laget men det går inte att få allt.

EM:s största skräll stod finländaren Keskisalo för som vann 3000 m hinder. Vi hade förhoppningar på Mustafa Mohamed men han slutade på en snöplig fjärdeplats och att finländaren skulle vinna, eller ens ta medalj, fanns inte på kartan innan.



Vem som gjorde EM:s bästa prestation är svår att säga. Christian Olssons 17,67 är ett grymt resultat, damernas höjdfinal var den bästa genom tiderna, Francis Obikwelu vann 100 och 200 m på 9,99 resp. 20,01.
Det största favoritfallet stod nog tyvärr Kajsa Bergqvist för. Grekisan Fani Halkia på 400 m häck var ett tungt favoritfall även det men det är svårt att inte bli imponerad av ryskan Isakova som vann på 53,93. Hon har sänkt sitt personbästa från 55,62 till 53,93 på två säsonger!


Carolina Klüft på storbildsskärmen inför 200 m!

EM:s tråkigaste händelse? Ja, det behöver jag väl knappast skriva. Knarkskandalen under Christian Olsson guldfest. Hur dum får man bli? Och hur smart är det att gå och supa sig redlöst berusad i landslagskläder? Det jag däremot blir förbannad på det är tidningarna som ska förstora upp allting och skriva hur många artiklar som helst. Hur intressant är det t.ex. att veta att Patrik Sjöberg inte lämnade sin lägenhet under måndagen, att han pratade i telefon på förmiddagen och sedan drog ner persiennerna och att någon kom och lämnade en matkasse till honom på kvällen? Det är bland det löjligaste jag någonsin läst. Lämna honom i fred!