EM i Göteborg Dag 1

Nu återgår allt till det normala igen. Ni som känner mig väl, och det gör väl dom flesta som läser här, förstår vad jag gjort den senaste veckan. Jag har naturligtvis följt EM i friidrott. Det är inte många minuter jag har missat av dom sändningar som varit men det bästa upplevde jag trots allt på plats under första EM-dagen. Efter att ha avslutat allt i Nyköping under söndagen, det gick för övrigt riktigt bra sista dagen, sov jag några timmar innan det var dags att bege sig upp tidigt för avfärd ner till Göteborg. Min tågresa gick bra men värre gick det för Cicci vars tåg blev försenat en kvart. Vi hade ont om tiden redan innan och jag beslutade mig för att åka i förväg till Ullevi för att kolla vart vi skulle gå in och så. Det skulle jag inte gjort... Cicci hittar inte rätt bland alla spårvagnar och jag blir halvt hysterisk, eller kanske helt hysterisk, innan hon hittar rätt. Då är det mindre än tjugo minuter till Carro ska börja sin sjukamp med att springa 100 m häck.

Cicci hittar fram till slut och vi stressar in på arenan och hittar våra platser, längst ner lite till höger om mållinjen. Hur bra platser som helst där vi hade koll på allting som hände under förmiddagspasset. Med 7-8 minuters marginal sätter vi oss ner och det börjar mindre bra. Cicci öppnar en flaska Ramlösa så det sprutar runtomkring oss och det värsta var att vi hade fotografer framför oss så en kamera fick sig en liten dusch. Gaah, det kunde slutat riktigt illa men den klarade sig som tur var och fotografen muttrade något till oss som vi inte förstod. Sen var det då dags för Carro och jag nås av mindre roliga rapporter hemifrån strax före start. Carro i tårar på uppvärmningarenan pga smärta, visade sig senare vara en blandning av nervositet och känningen i baklåret. Hur som helst så får vi se Carro få en flygande start på sjukampen med 13,35 i häckloppet. Värsta konkurrenten Eunice Barber noterade bara 13,11 och Carro hade gått plus på första grenen.

Sedan begav sig sjukampstjejerna till höjdhoppet och vi såg på en del andra lopp. Vi fick se Erica Mårtensson sätta personbästa och högst oväntat gå till semifinal på 400 m häck och vi såg Thomas Nikitin slå personbästa från innerbanan på 400 meter vilke var anmärkningsvärt då han är så lång och hämmas av att springa på bana 1. Vi såg första omgången på herrarnas 100 meter och redan där såg den blivande segraren Francis Obikwelu riktigt bra ut. Men det är något att se det live. Visst hör man att det är bra stämning på tv men det är ingenting mot att vara på plats och uppleva allt. Det ger rysningar i kroppen och det kittlar lite extra i magen. Att få se alla live och dessutom så nära är också riktigt häftigt, Carro, Barber, Francis Obikwelu, Dwain Chambers, Fani Halkia, Marc Raquil m.fl. Vi såg Tracey Andersson och Cecilia Nilsson bli utslagna i släggkvalet och Jimmy Nordin kvala i kula. Hur det gick för Jimmy vet nog dom flesta vid det här laget. Det är förbannat dumt att ge sig ut och supa med landslagskläderna på men media ska alltid förstora upp allt så otroligt mycket, pinsamt.

Sen var det dagens höjdpunkt, åtminstone kände jag det så. Höjdhoppet i sjukampen. Stämningen var fantastisk och dessutom blev den ännu bättre eftersom Carro är så otroligt bra på att klappa i gång publiken och få alla att klappa i just den takten som hon vill. Carro hoppade dessutom riktigt bra och det kändes som det kunde bli en bit över 1,90 men tyvärr stannade det roliga på 1,89. Barber tog samma höjd och var sedan närmast att ta 1,92. Jag har två filmer från när Carro hoppa där man kan höra lite hur stämningen var. Sen passade jag naturligtvis på att ta en hel del bilder också. Lyckades få en bild på Barber när hon tar sig åt baksidan på låret, där en bristning gjorde att hon tvingades bryta sjukampen efter två grenar. Sen är det roligt att se att Carro står och applåderar åt sina konkurrenter när dom ska hoppa och att hon vill att dom ska lyckas bra hela tiden. Hon är en sån oerhört sympatisk tjej som vill allas bästa hela tiden. Istället för att se det negativa ser hon hela tiden möjligheter och det positiva. Att hon sen lyckas prestera som bäst i pressade lägen visar vilken enorm tävlingsmänniska hon är.

Sedan var det roliga slut men både Cicci och jag fick mersmak. Vi ville se mer! Efter lite funderande och tvekan valde vi till slut att köpa biljetter även till kvällspasset. Det gäller ju att passa på när man är på plats. Chansen lär ju knappast komma tillbaks. Under de timmar som återstod fram till kvällspasset såg vi till att få lite mat i oss och så gick vi en runda förbi Götaplatsen och på Avenyn. Hur mycket folk som helst och en hel del aktiviteter.

Vi var tillbaka på Ullevi runt fem och begav oss upp till våra platser som den här gången var nästan så högt upp man kunde komma. Det var ju en viss skillnad att sitta på rad 2 och 34 men det var häftigt att sitta högt uppe också. Det gick ju att ta del av allt som hände på arenan på ett bättre sätt men samtidigt så kom man väldigt långitfrån allting. Det gick inte att se några ansiktsuttryck eller få den där riktiga känslan av att vara nära. Hur som helst började det med kula i sjukampen och det var då som vi fick reda på att Barber tvingats bryta. Väldigt tråkigt givetvis men känner man Carro så vet man att hon fortsätter att göra så bra resultat som möjligt ändå. I kula lyckades hon få till en bra stöt på 14,56 och en ännu längre på kanske 15,30 som dock blev ogiltig eftersom hon inte lyckades hålla sig kvar i ringen. Sen drog höjdkvalet i gång för herrarna och givetvis följde jag Stefan Holm så gott jag nu kunde. Jag såg att han tittade på hur dom andra hoppade, att han hade stenkoll på hur många som tagit resp. höjd och vad som skulle krävas för att ta sig till final. Han hoppade dessutom över alla kvalhöjder, 2.15, 2.20, 2.23 och 2.26 i första försöket och därmed var finalplatsen klar. Lika lätt och fint såg det ut för Linus Thörnblad på den andra höjdhoppsbädden.

Grymt häftigt var det också att se spjutkvalet för herrar. Det är helt otroligt hur dom kan vräka iväg ett spjut på 800 g över 85 meter. Mäktigt att se live! Vi såg en del andra försökslopp också bl.a. en av mina kvinnliga favoriter slovenskan Jolanda Ceplak på 800 m innan det var dags för Rizak Dirshe på 1500 m. Han låg länge långt bak i klugan och det såg inte alltför ljust ut men när han ökade tempot på sista bortre långsidan, där vi satt, och sprang förbi löpare efter löpare in på upploppet så kokade Ullevi. Den ljudnivå som blir när en svensk löpare avancerar upp genom ett startfält är enorm. Förmodligen var det dagens högsta ljudnivå då. Carro avslutade den första dagen med att springa 200 meter, hon startade rakt nedanför oss, och gjorde ett ganska tamt lopp. Det såg segt ut in på upploppet och hon fick inte upp den där vanliga speeden som vi är bortskämda med att få se. Dagen avslutades sedan med 10 000 m för damer där norskan Susanne Wigene fick fart på publiken genom att springa till sig ett överraskande silver. På sista varvet ställde sig publiken upp.

Så var den stora dagen till ända. Helt klart ett stort minne för livet och min första friidrottstävling någonsin faktiskt med internationellt deltagande. Tidigare har jag varit på en del andra större svenska tävlingar, mest SM. Efteråt blev det ett par timmars väntan för Cicci och mig innan bussen hem gick och då satte vi oss och åt lite. Medan vi satt där gick flera friidrottare förbi som tävlat under kvällen, framförallt flera från Grekland. Lite roligt. Skulle givetvis velat vara därnere hela veckan men det hade blivit alldeles för dyrt så resten av veckan fick jag följa tävlingarna på tv.
Nu har jag givetvis en hel del annat att berätta som hänt under den senaste veckan, både EM och festivalen vi haft här i stan t.ex, men det får jag skriva om under de närmaste dagarna i stället. Den här bloggen är redan tillräckligt lång och jag kände att jag ville förmedla så mycket som möjligt av våran vistelse i Göteborg i måndags.