The end

Igår var den ultimata konserten med Amanda. På hemmaplan i Lund där hon hade alla nära och kära runtomkring sig. Hon kunde känna total trygghet och gav allt och lite till på scen.
Konserten inleddes i totalt mörker där bandet spelade introt på första låten som för övrigt var ny. Amanda har ju sagt att hon skriver nya låtar för fullt och att hon helst skulle vilja spela allihop. Sen tändes scenljuset och Amanda gick ut på scenen iförd en mörk klänning, röda handskar, rött läppstift och snygg håruppsättning. Låten var riktigt fin och följdes av My Raspberry Man. Även det en låt som tillkommit efter att första skivan släpptes men som hon hade med under sommarturnén.

Sen försöker Amanda gör ett försök att förklara för publiken hur skönt det känns att uppträda på hemmaplan. Det Lund som alltid kommer vara hemma även om hon emigrerat till Stockholm som hon uttrycker det. Hon presenterade sedan första singeln "Do You Love Me" som en gammal låt. Början av konserten hade betydligt mer scenografi och det kändes verkligen som Amanda utvecklats på just den biten. Vartefter så släppte hon dock loss mer och mer och det var riktigt häftigt när hon körde For The Sun och Amarula Tree, två singlar som spelats flitigt på framförallt P3, och som är grymt bra live. Att sedan hela Amandas familj fanns med i publiken gör ju inte det hela sämre när hon sjunger mami, papi och brother i Amarula Tree och låter dom svara tillsammans med övriga publiken. Skön stund! Publiken gav sin hemmahjälte rejält med stöd konserten igenom och det blev magisk stämning när hon sjöng "Our Last Goodbye" och "Greetings From Space" efter varandra i mitten av spelningen.

Samspelet mellan Amanda och gitarristen Pär Wiksten, som varit med och skrivit flera av låtarna på albumet, är riktigt härlig att se. Han är någon sorts mentor för henne och dom har en härlig relation. Det märks framförallt i låten "Someday" där Pär och Amanda sjunger mot varandra. Den låten fanns med även under sommarturnén och dom sjunger lite olika saker till varandra och med blickar och rörelser blir den hur mysig som helst.

Allt avslutas med två extranummer. Ytterligare en ny låt som jag hade lite svårt att få grepp om och så Hallelujah. Den här gången berörde den mig extra mycket. Vet inte riktigt vad det berodde på om det var Amanda, att hon sjöng den inför sina nära och kära på hemmaplan eller om det var att det var inomhus vilket ger större effekt. Förmodligen ett samspel mellan dom sakerna. Helt fantastiskt vackert. Gåshud med tårar i ögonen.